Comments: English Français Espanol Svenska Deutsch

Back / Start

Somwhere Else



august 2000
ca'n Alou - Felanitx


An im/probable scenario; you are on the motorway to Paris and you have to pee. For miles you've been needing to relieve yourself and up comes to the right a "service station" - you need fuel for the car also and you exit right, despite the fact that you dislike the mundane overpriced shops and petrol-station snack-cafŽs. Or perhaps you do like them; the faceless, transient nature of the place, plastic-wrapped and oily. In any case, you have to do it. You pull over and seek out the toilets first - in the entrance to the mini-buffet of your choice-past the cigarette & candy machines. You are finally relieving yourself and starting to relax.

To your right a man who is washing his hands is looking at a small, blank, water-splashed canvas which is propped on the sink. After drying his hands the man fingers the square canvas object with thumb and forefinger as one might a strange object of unknown substance or possibilities. He picks it up, looks around to see if anyone is observing him, (you quickly pretend to be observing the eternal void spot above the urinal) he then turns it around slowly and then more confidently flips it over and examines the back. He frowns in a sort of confused fashion and looking around again replaces the square canvas where it was. Satisfied he strides out of the bathroom with a clearing cough. Well, it's your turn, you've been waiting, stretching out the ritual a bit, you wash your hands briefly and then your face refreshingly.

Then you pick up the canvas and examine the back - reading the text in your language - English, Swedish, French, German or Spanish. If you are Ukrainian you are out of luck. But what are the chances you - the person who picks up that canvas will not understand one of these languages? Regardless, you read the explanations/instructions. Participate in a small project "Somewhere Elseá". One of a hundred units (numbered) placed in the journey ... write name, address, place found ... etc ... then pass on to someone else ... that person then in theory would pass it to someone else until a fifth person who could then if wished send it back to Per Lindqvist at address given in Stockholm. O.K. Cool, you are an art fan, or you have an interest in the idea, the little project. You are curious enough to take the canvas - you stride out of the toilets with trophy besides and you mind starts ticking ... you can draw something and then give it to your friend Jacques in Paris (this following the prescription).

It's invigorating and an unusual opportunity for creativity which you have been bottling up inside for months. No, it's too easy, have to do better than that. Think real life. You are a trucker, but you take the canvas because you have been chosen by fate in your relentlessly boring life of transporting crates of vegetables back and forth from Spain to France and back again, over the same asphalt, the same piss-stops. The counter girls change often and you don't even have many acquaintances on the well-driven route. So you think, make a fart-assed "modem" stain with the ketchup bottle on it while you eat your potatoes and then hand it to the waitress who you happen to have seen there a few times and acknowledges your existence, sort of. Well, fine, your hand it to the waitress, explaining the project in short and she looks annoyed but agrees to take it. It sits in the kitchen of the fast-food joint with a darkening brown stain for a week collecting grease and attracting flies until the cook finally stops in his labour to grab the square and deftly throws is smack into the spaghetti-bolognese-filled trash can where it gets covered by stale lettuce and buttered bread-crusts. Thus in this possible scenario canvas Nr 14 (for example) ends up lost forever - crushed in the rubbish truck because there are no bums hanging around the motorway exit looking through rubbish for edible goods. And even if there were, then the probability of them being interested in saving this little canvas from it's dead-end would be next to none. So, if one-hundred seeds carefully sown, one by one in relatively equidistant and yet completely random spots on the route from Felanitx, Mallorca to Stockholm, how many will meet dead-ends and how many will become small creations and/or evolve into something somewhere else. How many then, will make it to Stockholm, apart from Nr 100? In a world of chance, Per Lindqvist has chosen to make the odds infinitesimal.

That is, if you play by the rules - as an anonymous participant you are under no obligation to do so whatsoever - infact, if you start to think about it - the very instructions invite one to either ignore or bend them very seriously - or should I say playfully. Because you start to get a sense of the playful nature of the project. To pass the canvas on through five people - it's just not going to happen. It's a material object which if you invest enough energy to even have it in your possession you won't want to give it up to such an uncertain fate. You will keep it. Just for the sake of it - as a souvenir, or on the wall with your particular marks on it. Or it will collect dust over years because you intended to do something with it but never got around to it. Or you will get some friends to fill in the spaces on the back to legitimise the process and then you fill in the last and fifth space and send baby home to Dad - Mr. Lindqvist. But then of course that's the point isn't it? It's not supposed to be easy for any of these potential creations to get home to Stockholm. Many will never be anywhere or anything.

Some may become orphaned and the lucky chosen few, like little miracles, eventually make it to safety to be examined and treasured as survivors. Not to get too sentimental about these canvases, roughly 98 of which are sowhere- I mean somewhere - but perhaps a fun mistake - sowhere is quite good. In space, in time - in the year 2000 by our calendar, probably somewhere in Europe. I know of one that actually made it across the Atlantic to the United States - and then back again, and will now travel north to Sweden ... S since there are not dates or deadlines mentioned on the instructions then obviously time is of no great import and so one would assume Mr. Lindqvist is in no rush.

So there is an element of mystery in this project which is it's most interesting forcet - because there is the basis for a creative imagination and the possibility of a creative process both in terms of each individual unit of canvas and in the artpiece as a whole witt an evolving pattern branching out with some branches growing out and others not. With a large proportion of the canvases remaining a mystery and thus perpetrating the creative process. Inviting imagination.

I can see one of those metaphysical road-movies emerging with chance encounters and webs of stories connecting through the white square. Or I can just as easily see the other more banal side of a da-da performance improvisation of a person finding it (the square) on a ferry and using it as a cushion on the deck while eating a sandwich. So many art concepts justify themselves in a purely egotistical frame, which by their very existence, are baffling in their void of reason. "Somewhere Else" is inclusive, possibly at this moment inspirational to someone. By virtue of the existence of this blank canvas, portable & versatile. It could be a type of social service therapy, an enrichment of our cultural environment. They should hand out small primed canvases on street corners and in subway stations.

For further info. see: "The abbreviated story (so far) of Nr 1"



i'm philip jerome, bruce's father, here in n.y. bruce told me he had written a piece about the project but i'm damned if i can find it. can you you tell me where it is? is it the unsigned piece in Majorcan?


Fucking Painting

Dear Sir,
I have seen all your lovely pictures during my journey through your journey.As it seems, not only you are frightend of the VIRGIN OF THE WHITE SQUARED IDEA,but aswell all Europe.You proof, that not only painting artists are afraid of HOLY WHITE.Your SQUARED VIRGINITIES must frighten every butcher to death, as they appear like the echo of the WHITE SIDE of the dark side of the BLACK MAGIC SQUARED WHITE of a squared backsides WHITEWASHING. Your concept BITE WHITE is poison for every fossil living in the oscurity of WHITE RIGHT. WHITE waits not for Tom and Barry, as it seems.WHITE waits for Julio and his song O la paloma BLANCA, as BLANCA is nearer to WHITE then Barry WHITE, who did not sing the song BLACK IS BLACK. Nor Roy BLACK, who has gone for allways to ETERNAL WHITE LIGHT, like so many of your SQUARED LIGHTS on the highways through the WHITESIDE and its backside of real reality from the BLACKSIDE,where the WHITE cook is cooking a WHITE pigeon and a chorus of BLACK and WHITE angels are singing WHY WHY WHYWHY WHY WHYI WHITE and Pegen is drinking BLACK and WHITE.,waiting himself BLACK to get the WHITE back,which he had left on the highways through the WHITESIDE and its backside of real reality from the BLACKSIDE, where the WHITE cook is cooking a WHITE pigeon and a chorus of BLACK andf WHITE angels are singing WHY WHY WHYWHY WHY WHYI WHITE and Pegen is drinking BLACK and WHITE,waiting himself BLACK to get the WHITE back, which he had left on the highways through the WHITESIDE and its backside of real reality from the BLACKSIDE, where the WHITE cook is cooking a WHITE pigeon and a chorus of BLACK and WHITE angels are singing. .

. . . . Yours sincerly
Arti L.

Reflections on the work "somewhere else" of Pegen Lindquist

In the last decades, western society had experienced many different art movements. Some of these movements were inconvenient, and the consideration of it is still leading to inconvenient thoughts. I am thinking on the concept art, and in general on the art world of the last sixties and beginning seventies. The visions and manifestos, the actions and works of this art movement sent out that "revolutionary" spirit which was trying to connect artistic work as intensiv as possible with the individual and collective reality. The idustrial society had, if not at all degenerated the culture to a mere ware or leisure affair, at least marginalized and banned it to galleries and museums. So it came into being a kind of "greenhouse culture". The artist were willed to get out of this isolation and to make the society conscious of the reality as it really was. They were fed up with the mere appearances of beauty. They mistrust the color. They reduced the form to the idea, to the essential, to the "minimal". The concept art can take the credit for having newly defined art as art beyond the "aesthetic" experience, and for having stated, in its conception ot art, moral standards, in the sense of a reinforced social and ecological commitment, in the sense also of the so-called SOCIAL SCULPTURE as one of the central notions of the art conceptions in those years was named.

Pegen continues the tradition of concept art. This fact distinguishes him in the actual "art industry" (at least here in Mallorca, Spain) from the other artists. One of his work, which I have seen, was a great pile of firewood he exposed in Palma de Mallorca. Connected to this pile was a text stating that this amount of wood was similar to the amount of wood Pegen had used with his family in wintertime, living on a mountain in the soutwest of the island. With the simple Form (= Idea) of that pile of wood in a formerly church, Pegen had created a world of its own and put into work a truth that distinguished, in its simplicity and clarity, its work in that group exhibition. I was witness to a scene how a passer-by, who was looking from the street into the interior of the exhibiton site, was seized by the aspect of that pile of wood and how he began to talk about his recollections. The passer-by, a common, modest man who probably never thought in his every day life about the meaning of art etc., was immediately appealed by the work of Pegen. The most peculiar thing about this was: the man did not talk about art, he spoke about himself, about his childhood … What else more can art do?

Pegen´s new work "somewhere else" is the ironical refusal of the normal way of exhibiting works of art. It escapes the "cultural hothouse". It is concealing itself in the social body, it is going "underground", it is an externalisation of art as well as a possible resurrection. This work, too, will arouse thoughts, recollections, reflections (in those persons who are able to contemplate the message). It might remind ourselves that we as citizen of this earth (not only as citizen of Europe) are taking part in project called SOCIAL ORGANISM in which each human being participate as far as it itself an artist, in the broadest sense of the word.

Felix Bieri, Felanitx, 2 .5.2000

Internet, monde d’illusion où on peut tout s’approprier, mais aussi être acteur, ce cadre, ce tableau trouve´comme dans un jeu de mon enfance, où vais-je le laisser? dans un lieu que j’aime, où je me l’approprie en quelque sorte, dans un lieu de passage où il partira plus vite, où il est un élement éphemère d’un décor? Suivre ce qu’il va devenir, pianoter sur le web, à suivre...

Catherine Bizy,


A Mallorca tots podríem ésser més generosos. Els artistes i el seu públic també. Més generosos en la producció/participació cultural, en l’esforç creatiu, en la voluntat de comprensió de la realitat i en l’interés de construir un entorn més humanitzat i cult.

L’experiencia present és força il.lustrativa: un artista s’abstén de donar forma, d’afirmar; la tela en blanc pasea al públic (públic involuntari, accidental o casual) que reb la responsabilitat de configurar o no les imatges absents. El nombre de teles que tornin i l’intervenció soferta ens mostraran fins a quin punt la nostra gent considera rellevant en experiment com aquest.

Hi ha la possibilitat, gens aventurada, que l’exposició/presentació del projecte es limiti al testimoni de l’abandó de les teles, del darrer lloc on foren vistes. Constatarem un cop més la manca de voluntats i l’excés de confiança en l’automatisme dels processos històrics, l’existència dels quals fins i tot ha estat paosada en dubte. Ens limitem a enregistrar-los, desesperançats no intervenim.

En aquest cas haurem de confiar en que el fenomen artístic o estètic (sigue aquest el que sigui) es produeixi pel simple fet d’haver creat l’espai destinat a tal fi. La institució crea la funció, Però, generem salut simplement construint hospitals, justícia fornint jutjats, democràcia constituint Parlaments, espiritualitat erigint temples,...?

Las telas verges són espermatozous vessats molt lluny de l’òvul, sense càrrega genètica (la forma). Malgrat tot, seran géneradors d’experiència estètica? Fecondació extrauterina o embaràs psicològic?


Hej Per!

Jag tycker att idéen för ditt arbete är väldigt sympatisk. Det finns sociala och kommunikativa aspekter involverade som tilltalar mig. Det skulle vara intressant att höra sedan ifall du får några dukar tillbaka och vilken typ av tecken dukarna innehåller. Det sistnämda skulle vara riktigt intressant.

Eftersom du är min opponent och blir tvungen att läsa min uppsats så får du en bild av mina funderingar kring konst, kreativitet och makt i kulturkritisk perspektiv.

Alla dessa begrepp är konstruktioner av den västerländska kultursfären. Olika människor och grupper försöker att fylla dessa begrepp med olika innehåll. Det kanske är så att detta ytterst bidrar till att befästa och reproducera västerländsk dominans i världen.

Jag blev intresserad av att läsa kommentarer som hade kommit in på din hemsida angående ditt projekt och började kommentera kommentarerna. Här kommer några: ...

Felix Bieri: this work of art ....It might remind ourselves that we as citizen of this earth (not only as citizen of Europe) ....

Aino-Maria: ...maybe it might... but why would it do so. Art is construktion of western culture. Is it possible that it ever kan get beyond itself and it´s definition? There is nothing objektive about art, as I can see, or any other concept for that matter. An artist helps to reproduce the western values in society through his/her role in it.

Many people seems to think that it’s good for societys to have some artists but not too many and not too creative, creative in sense that one goes over boarders and provoces the etablished values. There is fear of kaos. Maybe that fear of kaos is actually fear of that is different from our world and actually challenging to check ones own concepts about world and life.

It seems that through institutionalisation of art it’s ’energies’ are controlled. There is always some artteachers, artcritics and other ’art’people defining the official discourse of art.

Now...I define myself as artist and pedagog of arts and design. This ’role’ is still the one I wish to have if I cannot find any better label to that what I want to do during my life. If I find a better word I won’t call myself artist anymore. There is so much in artworld that I don´t like. Art is used to legitimize dominans against other parts of world. Western interpretations and perspectives are the ones that are the REAL things, they dominate and they are seen as obvious and never really questioned.

Martin Eriksson: ...tavla som verkligen ber om att få bli målad...

Aino-Maria: ÖÖH....

Gottfried Gemzell: ... Känns det inte lite inkonsekvent att själva grunden för logiken är omöjlig att bevisa?....

Aino-Maria: Det undrar jag med.

Bjorn: ...Konst är alltid nomadisk...

Aino-Maria: ...och det finns nomader som är tvungna att koncentrera till det väsentliga i människans liv: skaffa mat, vila etc. och han/hon skiter i vad konst nu kan vara för något. Det är lyx skapad av västerlänningar för sig själva.


Aino-Maria: I’m brainwashed.

...En ny andlighet?...

Aino-Maria: Björn, vad vet du om andlighet?

Detta är mitt bidrag till diskussionen om Pers projekt och konst i allmänhet.

Hälsningar: Aino-Maria Kumpulainen

Vilken lycka att bli delgiven detta projekt, för att inte tala om den känsla t.ex. den cykelinnehavare måste ha erfarit då hon (för det är väl bara "honor" som har cykelkorgar?)fann den vita tavlan i sin cykelkorg! Jag blir lite avundsjuk, men mest euforisk!


Examensprojektet "Någon Annanstans"

Just nu, i samband med läsårsslut och examina, pågår elevutställningar på konstfack där bl.a. Per "Pegen" Lindqvist har sitt konstprojekt Någon annanstans till förevisning. Projektet är unikt som del i en utställning eftersom de tavlor som utgör själva utställningen inte är samlade i själva utställningslokalen utan, just som namnet anger, någon annanstans. "Någon annanstans" är i själva verket representerat av delar av Europa, eller mer exakt, längs en väg från Fellanix på sydöstra delen av ön Mallorca, genom Frankrike och vidare upp genom norra Europa till Stockholm och konstfack. I sin helhet är det inte mindre än etthundra tavlor som har placerats ut med några mils mellanrum på varierande slag av platser. Till saken hör att tavlorna från början endast är grundmålade och att det är upp till upphittaren att förse dem med karaktär av eget slag — ja, upphittaren är till och med att anse som en konstnär i projektet han/hon med! Pegen hoppas att upphittaren sedan skall följa de instruktioner på flera språk som finns på tavlans baksida och så småning om låta den hitta hem till Stockholm igen. Så vad finns då att se på i själva utställningslokalen? Jo, varje utplacering av en tavla finns dokumenterad med ett digitalt fotografi som skrivits ut och försetts med datum, plats etc. Dessa utskrifter finns uppsatta på väggen och utgör den del av utställningen som nu är representerad i konstfacks lokaler. Utställningen finns alltså på konstfack, men samtidigt inte. Den tekniska kvaliteten på dessa bilder är givetvis inte av något högre snitt, det är inte heller meningen, men betraktandet sätter igång fantasin och man tänker sig in i alla händelser ute i vår världsdel som sätts igång på grund av detta projekt. Idén ligger på sätt och vis i linje med en verklighet som mer och mer fylls av virtuella världar som finns någon annanstans, ofta vet vi inte var, och som vi upplever på satellit-TV, genom datorer via internet, och andra media. Att få se bilderna som dokumenterar detta projekt är så att säga en påloggning in i världen av alla de tavlor som än så länge finns där ute någon annanstans. En del i projektet är även en presentation av detaljerna på en internet-site, skapad för bl.a. de som hittar en av tavlorna och undrar vad de skall göra med den.

Det geniala med "Någon annanstans" är att det på ett genomtänkt vis förenar flera ambitioner hos Pegen i ett och samma projekt. Främst har vi den pedagogiska biten. Pegen är utexaminerad bildpedagog och som sådan brinner han inte bara för konstnärliga uttryck av olika slag utan har också en vilja att sprida konst och kanske särskilt konstutövandet bland sina medmänniskor. Det här är bland det mest engagerande och annorlunda jag sett som har den ambitionen. Jag kan tänka mig in i situationen att hitta början till en tavla som verkligen ber om att få bli målad och där jag automatiskt blir en del i ett stort projekt och kanske till och med kan få min tavla såld till någon som gillar den. Samtidigt är också idén så enkel och bra på det sätt man vill att konstnärliga "happenings" och installationer skall vara, att man önskar att man själv hade kommit på den. Sammanfattningsvis får man säga att Pegen har tagit sig an en uppgift med en väl balanserad mix mellan konstnärlighet, humor, engagemang och pedagogiskt tänkande som visar på såväl konstnärlig klarsyn som intresse för ny teknik och det gryende "nya" informationssamhällets möjligheter och egenheter. Han vill antagligen med sitt upplägg visa på de förändringar i världen som ledit till att vi inte längre behöver bege oss långväga rent fysiskt för att träffas eller uppleva. Om bara fantasin finns där så känns en fysiskt avlägsen verklighet nära ändå. Vår stora värld blir mindre och detta gäller både inom tekniken och kulturen. Om sedan tavlorna därute Någon annanstans kommer hem till Stockholm och cirkeln i detta konstprojekt sluts så att Pegen uppnår sina mål på olika plan återstår bara att hoppas på.

Martin Eriksson

Omöjligt att logiskt bevisa.

Termen intuition kan inom filosofin definieras som: något som är helt omöjligt att logiskt bevisa, men som ändå måste vara sant, något som man förstår genom någon slags omedelbar insikt. Som exempel på de viktigaste logiska intuitionerna kan nämnas Identitetslagen (A = A, Föremålet A måste vara föremålet A, och inte något annat föremål) och lagen om det uteslutna tredje (A kan finnas eller inte finnas, men inte båda samtidigt). Det problematiska med dessa s.k. intuitioner är att resten av logikens lagar och teorem är helt beroende av dem, faktiskt är det så att hela logiken står och faller med dem... och inte bara logiken, utan också hela det mänskliga s.k. intellektuella sättet att tänka. Det är omöjligt för oss människor att föreställa oss ett universum, där det rådde en annan logik än den som bygger på identiteslagen. De flesta uppfattar de logiska lagarna som något allmänt, något som verkligen råder, något som finns ute i världen, något som alltid har funnits, när det i själva verket är så att dessa lagar har skapats av det mänskliga förnuftet, i ett desperat försök begripa det universum som utan vetenskapliga lagar skulle förefalla otäckt irrationellt. Och det är möjligt att allt är väldigt irrationellt och intuitivt. Inom vetenskaperna har man dock alltid betonat det lagbundna, vilket man också har gjort allt för att bevisa. För att bevisa något använder man sig av logiska resonemang eller ett sätt att resonera som bygger på logiken. Man kan då med risk för att bli utpekad som en dåre fråga sig: Känns det inte lite inkonsekvent att själva grunden för logiken är omöjlig att bevisa? Är inte då de andra bevisen värdelösa? Nej, säger vetenskapsmannen, man måste alltid börja någonstans... vi måste anta att exempelvis identitetslagen gäller. Det visar sig ju också ha fungerat. Vetenskapen har ju bevisligen fungerat... vad vore vi utan vetenskapen? Den har ju tagit människan dit hon är idag. Just precis... och vad har vi skapat för värld? En vansinnesvärld, utan tvekan. Kan det bero på att hela vetenskapens sätt att vederlägga resonemang bygger på en intuition? Nej, säger vetenskapsmannen, den typen av idŽer är inte ens värda att diskutera. Det sunda förnuftet säger ju att identitetslagen råder. Ta bara dig själv till exempel: det är väl självklart att du är du, och ingen annan.

Gottfried Gemzell

Hej Pegen!

Har tagit del av din enastående hemsida och tittat igenom bilderna från resan. Vi tycker att (du) verkligen har lyckats med sidan och att bilderna var roliga att se, det fanns som väntat en hel del humor i vissa. Det ska bli spännande att följa vad som händer med målningarna framöver, om det kommer några tillbaka eller vad som kommer att ske.

Kramar från;
Magnus och Ulrica

"a true though eurosite"

Så länge ett "verk" lever sitt nomadiska och flyktiga liv från "blick" till "blick" är det dumt att tala om dess "färdiga" slutstation ; det fulländade " mästerverket." Verket kan aldrig så länge det lever bli "färdigt" i absolut mening. Konst är alltid nomadisk och det är varje besökare som befruktar verket med sin närvaro. Det är betraktarens fascination, intresse, kärlek eller hat som ger verket dess liv och betydelse.


Denna 60-tals-tes, bland annat, signerad Ulf Linde verkar det som du hängt på, lekt och spelat vidare med. Ett estetiskt "eko" på det konstnärliga fältet. Men inte nog med det bakom varje "eko" finns ett annat eko, ett "eko" a´la Marcel Duchamp, A´la Yves Kleen, a´la Robert Smithson med flera. Dessa ekon har sedan ekat runt om i Europa och du har kastat ut dom som monokroma små vita Dukar: "måleriets sista andetag". Kanske också som en handling och metafor för konsten och måleriets innersta och "sanna" väsen. Tänkvärt och vackert: Ett slags poetisk och filosofisk handling som slår ner på de mest oanade platser för att söka verkets liv och mening. Dessa marginaliserade platser, "eurosinte", dessa flyktpunkter, denna flykt och romatiska ambition att fly ,Ö. konstens MAKT och CENTRUM. För att nå "någon annanstans" En ny Andlighet ? Vart leder dessa estetiska handling, denna flykt? Den andlighet som du kanske söker -vad vet jag- finns ju alltid någon annanstans. Inte här och nu. Ditt projekt, dina hundra "nomadiska" målningar skapade av väder och vind "meningslösa" men ändå kärlekskrankt sökande ett liv att leva, en älskare, betraktare, språklighet och djupare mänsklig mening.


DITT verk och bildpedgogiska ex-jobb formaterat i 100x18x18x2,5 vita monokroma målningar på duk. Kanske linnedukar som nu söker sina hundra språk och hundra olika liv att leva. Som sagt; vackert och tänkvärt, men också ytterligare ett "eko"; ( nu ett bildpedagogiskt.) "barn har hundra språk". Du har "signerat" alla dina hundra målningar. Motsägelsefullt? Ja. Men typiskt för den individcentrerade "mästarkult" som konsten sitter fast i.

Trots dina tappra flyktförsök sitter du fast i smeten. Misslyckandets estetik är romantikens signum. Och ditt projekt kan ses som "The Return of the Romantik" och är inte bara tidstypiskt utan också värt att tas på största allvar. Vad jag ser är ett "ekotempel" och ett försök att skapa en absolut noll-punkt. Men ingen har sista ordet ÖÖÖÖ inte heller din konstnärliga handledare.


En Drifters väg

Någon annanstans är typiskt för Pegen. Han är alltid någon annanstans. Driftern i 2000 talet. Han söker romantiken som finns kringgärdat driftern eller luffaren. Mannen (oftast) som utan mål glider från en plats till en annan. Som tar lätt på tillvaron men som samtidigt söker dess kärna. Dessa inslag finns med i Någon annanstans.

I projektet har Pegen åter arbetat med att komma nära en plats. I sina tidigare arbeten har Pegen gått in i, förenat sig med, acklimatiserat sig till; en vedhög eller en stenmur eller undersökt ett stycke björkskog. Det är som Pegen om och om stannar på de platser han endast flyktigt besöker. Som om blöjbytena på sydeuropeiska autopistor har blivit något annat. Något mer beständigt. Att lämna efter sig något är ett allmänmänskligt behov som Pegen åter och om igen uttrycker. Veden som skall eldas upp låter han bli kvar och ställer istället ut den i galleriets finrum.

Pegen gillar inte vita duken men ändå är Någon annanstans präglat av ett slags utryck i rörelsen, det enskilda objektet är vitt, intetsägande tills pusselbitarna faller på plats, tills användarna fyller det med innehåll. Pegen kominucerar envägs. Han lämnar objekten efter sig utan vidare kommentarer förutom en enkel instruktion. Svaren reaktionerna kommer efteråt då han redan flytt från platsen. Kvar är reaktionen, minnet. Förändringen. Platsen som inte längre är bortglömd

Gustaf Grapengiesser

Gedanken zum Werk "somewhere else" von Pegen Lindquist

Wir hatten in den vergangenen Jahrzehnten eine grosse Anzahl verschiedener Kunstrichtungen und Bewegungen erlebt. Einige dieser Kunstrichtungen waren unbequem und die Beschäftigung mit ihnen führt weiterhin zu unbequemen Gedanken. Ich denke jetzt im speziellen an die Konzeptkunst, und überhaupt an die Zeit der Sechziger und Siebziger Jahre. Die Visionen und Manifeste, die Aktionen und Werke dieser Kunstrichtung von damals versprühten jenen "revolutionären" Geist, der darum bemüht war, die künstlerische Arbeit so intensiv wie möglich mit dem individuellen und kollektiven Sein zu verknüpfen. Die moderne Industriegesellschaft hatte die Kultur, wenn sie sie nicht einfach zu einer Ware oder zu einem Freizeitspass verkommen liess, marginalisiert und in das Ghetto von Museen und Galerien verbannt, und so entstand das, was anderenorts "Treibhauskultur" genannt wurde. Aus dieser Isolation wollten die Künstler heraus und mit ihren Werken ein Bewusstsein für die Wirklichkeit geben, wie sie wirklich ist. Sie hatten genug vom schönen Schein. Sie misstrauten der Farbe. Sie reduzierten die Form auf die Idee, aufs Wesentliche, aufs "Minimale". Die Konzeptkunst kann es sich zum Verdienst anrechnen, dass sie die Kunst als eine Kunst jenseits der "Aesthetik" neu definierte und in diesem ideelen Wahrheitsbegriff der Kunst auch die Moral wieder ihren Platz bekam, im Sinne eines verstärkten sozialen und ökologischen Engagements, auch im Sinne der sogenannten SOZIALEN SKULPTUR, wie ein zentraler Begriff der Kunstanschauung dieser Jahre lautete.

Pegens setzt diese Tradition der Konzeptkunst fort. Das zeichnet ihn im heutigen Kunstbetrieb (zumindest hier auf Mallorca, Spanien) aus. Eines seiner ersten Werke die ich zu Gesicht bekam, war ein meterhoher Haufen aus Brennholz, den er in Palma de Mallorca ausstellte und ihn mit dem Hinweis versah, dass diese etwa der Menge an Holz entspreche, die er und seine Familie ( mit der er zusammen auf einem Berg im Süddwesten der Insel wohnt) im Winter verbraucht habe. Mit der schlichten FORM (=IDEE) eines Holzhaufens hatte Pegen eine Welt aufgestellt und eine Wahrheit ins Werk gesetzt, die sich in ihrer Einfachheit und Klarheit von den übrigen Werken der Gruppenausstellung deutlich absetzte. Ich war Zeuge, wie ein zufälliger Passant, der von der Strasse her in das Innere der Ausstellungsräumlichkeit schaute, vom Anblick des Holzstosses ergriffen wurde, sich in ein Gespräch einliess und von seinen Erinnerungen berichtete; der alte Mann vergegenwärtigte sicher seiner Kindheit in der Stadt, an einen Winter in Palma, er roch wieder das mossbewachsene Holz vom Land … . Der Passant, ein einfacher Mensch, der vermutlich mit "moderner Kunst" nichts anzufangen gewusst hätte, wurde von Pegens Werk unmittelbar angesprochen, weil es in seiner schlichten Aussage so verständlich wie wahr (=schön) war. Der Mann redete nicht weitschweifig über Kunst, er SAH den schlichten Holzstoss und erinnerte sich an vergessene Bilder … Was mehr kann Kunst bewirken?

Mit dem neuesten Werk von Pegen "somewhere else", den an unterschiedlichen Orten Europas "ausgesetzten" weissen Leindwänden, ironisiert Pegen den Kunstbetrieb. Er inszeniert einen Ausbruch aus dem "Treibhaus" der Kultur. Die Leinwände sind ein Zitat. Die Kunst als Kunst gewinnt das Weite, sie verbirgt sich. Aber dieser Ausbruch ist nicht ein "retour à la nature" im Stil der earth art, es ist ein Abtauchen in die Anonymität des Sozialkörpers, es ist eine Veräusserung der Kunst, aber es ist auch ihre mögliche Wiedergeburt. Pegens Werk "somewhere else" kann in den Betrachtern (die fähig sind, das Ausgesendete zu empfangen) die Erinnerung wachrufen, dass wir als Erdenbürger (und nicht nur als Bürger Europas!) Teil eines SOZIALEN ORGANISMUS sind, an dem jeder Mensch in dem Masse mitwirkt, als er ein Künstler ist.

Felix Bieri, Felanitx, 2 .5.2000

Back / Start